3

Stackars Anne med den värkande bakdelen hade efter ett tag tröttnat på att vara strandsatt i rosenrabatten och rest sig upp, hennes vackra röda klänning hade då fastnat i en tagg, eller rättare sagt hela buskaget, och rivits sönder.
Som tur var låg butlerns rum precis intill och Anne kunde med lätthet ta sig dit, det svåra var att ta sig in.
Otåligt försökte hon få en större inblick i vad som pågick där inne men springan i gardinerna var alldeles för liten, allt hon kunde se var ett par guppande lakan. Misstänkta ljud hördes från sängen och Anne drog förskräckt efter andan och duckade ner så att man inte skulle se henne genom fönstret.
”Det trodde jag inte om Sebastian!”
Viskade hon tyst för sig själv och bet sig i läppen. Det var ju uppenbart att butlern, Sebastian, höll på att strypa en stackars kvinna där inne!
Typiskt att hon inte hade tid att hjältemodigt hoppa in och rädda kvinnan. Hon behövde få tag i ett par byxor, och det fort! Den här klänningen var alldeles för avslöjande med tanke på hur strimlad den var, dessutom hade alltid hjältinnorna i böckerna Anne läst på sig manskläder när de utförde sina hjältedåd!
Butlerns bostad hade varit hennes bästa chans, men ett mord pågick där inne och det skulle ta alldeles för lång tid att rädda kvinnan och tillkalla polis, dessutom skulle folk undra varför hon smög runt utanför butlerns fönster den här tiden på dygnet.

Stallet låg en treminuters promenad från butlerns bostad, eftersom Anne hade ont i baken så tog det fem.
När hon kommit fram till stallporten hade solen stigit upp helt och snart skulle även personalen stiga upp och upptäcka mordet, alltså hade hon inget att bekymra sig för.
Den lilla övergivna boxen längst ner i gången, det var dit hon skulle. Där hade stallpojkarna ordnat till det lite mysigt med ett par stolar och en kista med reservkläder.
Anne gick tyst för att inte alarmera någon av hästarna och tog sig ganska långsamt fram till kistan. När hon sedan skulle öppna den och upptäckte att det var tungt att öppna blev hon riktigt irriterad.
Såhär gick det inte till i böckerna! Allt gick ju som en dans på rosor för alla i dem!
Hon sparkade irriterat till kistan och lade då till en värkande tå till sin arsenal av onda kroppsdelar. Anne skrek till av smärtan och ilskan gav henne styrka nog att öppna kistan. Som tur var så låg det ett klädbylte som såg någorlunda rent ut där. Det var byxor och en skjorta.
Anne bytte, tyst jublande, om till plaggen som stank häst och var av grovt material. Klänningen lade hon i kistan istället. Stallpojkarna kunde säkert finna användning för den.
Nu var det bara en detalj kvar:
Att sadla och grensla en häst, vilket Anne inte kunde alls.